Den nyss inträffade incidenten över Östersjön då ryska flygplan övade attack på Sverige väcker frågor om kommunikation. Det intresse som hotas, eller kan komma att hotas, handlar om förtroendet. Sverige ska kunna försvara sitt territorium. Det förtroendet ska både invånarna i landet och utländska intressenter känna och det är Sveriges regering som bär ansvaret för att målet nås. I dagens läge växer dock frågetecknen om såväl ambition som förmåga.
Företrädare för både försvaret och regeringen tonar ner krisläget i stor enighet. Trots det får deras lugnande ord ändå inte något genomslag hos vare sig media, oppositionen eller gemene man.
I lagtexten om Sveriges försvar kan vi bland annat hitta:
- Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar…
- Försvarsmakten ska kunna upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet…
- Försvarsmakten ska med myndighetens tillgängliga resurser kunna påbörja en insats omedelbart efter beslut…
Det är för de flesta av oss svårt att förstå hur vi ska kunna försvara ”avvisa kränkningar” om vi inte har ett enda flygplan i beredskap en vanlig påskhelg.
Kriskommunikationen borde inriktas på att förklara för oss medborgare att det inte alls är någon fara med Ryssarnas övningar. Vi har inget att frukta och eventuellt vapenskrammel är inte riktat mot oss utan är avsett för någon annan. Kanske är det bara den ryska allmänheten som ska förstå att Ryssland är störst och vackrast?
Ett annat alternativ är att vi tar hoten på allvar och snabbt reagerar genom beslut om skyndsam återupprustning av det svenska försvaret – eller ansluter oss fullt ut till NATO. I det första fallet rör sig dock om en process som kommer att ta många år att genomföra.
I vilket fall bör den svenska regeringen ta osäkerheten på allvar. Som läget är nu stämmer inte ambitionen med förmågan, och sådant ser vi faktiskt – vi vanliga medborgare.
Sverre Sverredal