De syriska flyktingarna vill att vi berättar deras historia. Vår närvaro för med sig hopp om att bli sedda och hjälpta i sin strävan mot en okänd framtid, som bara kan bli bättre än vad den är idag…

Vi välkomnas in i familjers temporära hem för att lyssna till vad de har att berätta. Innan vi kliver in i tält och baracker tar vi av oss skorna – precis som de syriska flyktingarna själva gör – för att sedan slå oss ner på färggranna mattor som täcker den sandiga marken. Det är tryckande hett i lägret, upp emot 40 grader och vindstilla.

I FN:s flyktingorgan UNHCR:s läger vid byn Bazrma träffar vi en familjefar med fem barn. Han berättar att de får ris tre gånger om dagen. Till frukost ingår en brödskiva och ibland även ett ägg per person. En gång i veckan delas det ut
någon form av kött. Det är svårt att leva på. Den yngste babyn är sjuk, han har tappat flera kilon i vikt sedan de kom hit för 27 dagar sedan. Det råder brist på läkare och mediciner i området.

Ovisshet är troligen det mest beskrivande ordet när det gäller framtiden. När människorna vi träffar  talar om hemlandet kommer känslor som oro, ilska och sorg fram. Mot oss visar de en väldig värme.

För den som har pengar finns en kiosk att handla i och då och då kommer lastbilar med leveranser av olika slag. Allt ifrån mat till isblock och vattentankar. UNHCR delar även ut madrasser, mattor, köksutrustning och andra förnödigheter till det växande antalet personer i tälten på området. Man tror att det bor cirka 5000 personer i lägret idag. För bara några månader sedan var här tomt – lägret är nytt och det är inte det enda i det Irakiska Kurdistan. Det finns många fler, ungefär lika stora och större än detta läger.

I lägret Domiz – som vi besökte två dagar tidigare – gick uppgifterna om antalet flyktingar isär. Allt mellan 40 000 och 200 000 personer kan bo där! Det byggdes ursprungligen för att tillfälligt husera cirka 1000 personer men har vuxit utom all kontroll. Det man ser är tält, på tält, på tält med någon enstaka decimeters mellanrum. Läkare utan gränser rapporterar att flera familjer tvingas dela madrasser, och varje dag kommer fler flyktingar.

Konflikten i Syrien är inne på sitt tredje år. Inbördeskriget har tvingat mer än 2 miljoner människor att lämna sina hem för att söka skydd i grannländerna. Enligt UNHCR är hälften av dem är barn, de flesta under 11 år.  Ännu fler är kvar, och på flykt i landet. ”Det är en humanitär katastrof och situationen är akut!”

Jag, Maria Langen, som skriver det här brukar ha mina egna små humanitära hjälpprojekt i olika länder. I liten skala, med mikrolån och rena stödinsatser som…
… att bidra till en brunnborrning och stödja ett safariföretag i Tanzania.
… att köpa de första tegelstenarna till en indisk man som ser att han kan förtjäna sitt leverbröd på att bygga hus
… att ge pengar till en burmesisk cykeltaxiförare som behöver en ny cykel
… att bidra med en slant till byns matmor som ägnar sitt liv åt ett soppkök för sydafrikanska barn

Mina idéer brukar sällan sina, men när det gäller de syriska flyktingarna går jag bet. Mitt bidrag kan endast bli att berätta denna historia i text och bild. Min övertygelse är sedan att vi alla måste stödja andra redan etablerade organisationer att kriskommunicera och hjälpa flyktingarna vidare i livet. Eftersom de två organisationer jag har stött på är FN:s flyktingorgan UNHCR och Läkare Utan Gränser så länkar jag vidare till dem, så att du som vill kan ge din hjälp i denna svåra situation.

Mina bilder från de syriska flyktinglägren hittar du på min fotoblogg www.marialangen.se